Jag har fått många gratulationer för mitt avgångsbetyg med ett medeltal på 8,5 och för mina två stipendier, men har någon tänkt på att man kanske borde gratulera, eller åtminstone tacka, någon annan också för det? Först och främst förstås Gud. Utan Honom skulle jag ju inte ens existera. Sedan min familj, och speciellt mamma och pappa, för att de uppfostrat mig och gjort mig till den jag är. Och sen är det alla mina andra bekanta, och speciellt dem jag kallar "vänner". Tack för att ni puffat på då vägen varit snårig och tråkig att gå. För att ni burit mig då jag ramlat och skadat mig. Och förstås för resesällskapet. Hur hemskt hade det inte varit att gå denna väg ensam? Jag hade aldrig klarat mig så här långt utan någon som jag kan både skratta och gråta med, någon att luta mitt huvud mot om kvällarna när jag är trött. Jag hade aldrig varit här utan er. Ni är alla guld värda. Tack för att ni finns i mitt liv. Ni är änglar!